man blir gla när relativt okända människor skriver och tackar för världens roligaste fest igår.
dock är man inte gla när man kommer på, ännu en gång, att ens kära ipod är borta och förmodligen inte kommer komma tillbaka.
då gråter man en skvätt. och låter sig tröstas lite av snälla pojkar.
Sunday, February 10, 2008
I count the headlights on the highway
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment