let's burn a hole, so we can climb out

sitter här med mina nerklottrade armar (som får mig att le så fort jag ser dom, johanna ritade bl.a mig när jag rider på en sjögurka idag på franskan utan att jag märkte det, den människan kan göra mig så glad!) och känner mig väldigt ledsen.
skrev precis ett långt inlägg om varför jag är det och hur jag känner mig och allt sånt som började precis som detta men sen raderade jag hela för jag orkade verkligen inte med det.

just nu är det två personer som gör mig ledsen. en för att den är så underbar att jag inte vet vad jag ska ta mig till angående det senaste samtalet jag hade med den. jävla skit!
den andra personen är faktiskt också alldeles underbar men har svikit mig väldigt mycket utan att den vet om det själv (för det vet den väl inte? då skulle du faktiskt sagt förlåt).
hur bra är det att gå runt och vara ledsen över en sak som hände för längesen, speciellt när personen det rör sig om inte vet det själv.
jag borde berättat allt för dig. och jag vet att det inte är ditt fel utan mitt. men ändå..


igår när jag och hedda var nere på malmborgs för att köpa chips, så tappar hon sin femkrona så kutar jag efter den.
Hedda: spring Enok!! Spring!!
jag stannade upp i min rörelse med frågande min. Enok? hedda bara ryckte på axlarna. sen skrattade jag jätte mycket och jätte länge. sen när jag slutat skratta kommer icakortet historien (lång historia), och då började jag skratta ännu mer. åh vad jag tycker om våra greys anatomy/desperate housewifes kvällar!

nu tror jag att jag går och sätter mig på spiraltrappan.
(och ehm..juste, igår råkade jag spränga min tändare som jag fått av nicole. förlåt nicole, den har numera ett stort hål i sig så det fick ligga kvar på trappan. vill ni veta hur jag lyckades har jag bilder precis innan)