death is gonna catch up to all one day,

jag hatar, hatar, hatar skuggorna som jagar mig.
ibland önskar jag att man bara kunde ta minnen man har och sudda ut dom.
allt jag varit med om, allt som ger mig mardrömmar, allt som ger mig sömnsvårigheter och svårt att lita på människor, allt som gör att det enda jag vill är att krypa under täcket och stanna där tills allt är över.
jag har varit med om så mycket mer än vad folk vet.

utöver familjen är det ungefär två, tre personer som vet allt.
det sjuka är att en utav dom är jag inte ens så bra kompis med.
bara ytligt.
träffar på honom då och då.
jag vet inte ens hur det kommer sig att jag berättade allt för honom, jag berättade grejer som jag nästan aldrig pratar om, för en människa som jag då känt i c:a 3 veckor.
han tog det förvånansvärt bra. han sprang inte iväg. ärligt talat tror jag att han var rätt fascinerad. det kändes bra då. att han inte sprang iväg.

jag är rädd. rädd för att hamna där igen. ibland känns det som den enda utvägen.
sen undrar jag varför jag ljuger för mig själv.
jag hatar det.
jag är så trött på allt.
vill bara dra ett streck över det.
är så trött på att ingen förstår mig, för även om mina vänner verkligen vill förstå mig så går det faktiskt inte.
ingen har varit med om det själv.
jag har otroligt underbara, stöttande vänner och det är ju verkligen inte deras fel att dom inte förstår mig.
men ibland önskar jag bara....
jag vet att det inte går. jag kommer aldrig kunna sudda ut det.
jag kommer jagas av detta i resten av mitt liv. mer eller mindre.
ibland inte alls.
ibland, som nu, desto mer.

ikväll hade kunnat bli jätte kul.
men just nu orkar jag ingenting.

hur många gånger har jag inte skrivit liknande inlägg och sedan raderat dom direkt?
för en gångs skull tänker jag inte radera.
för en gångs skulle tänker jag vara uppriktig.
hur uppriktigt nu detta är.